Nu äntligen har jag knåpat ihop en förlossningsberättelse:) Tog tid och var så himla svårt och komma ihåg allt i ordning, Har gått mycket efter de journal anteckningar som jag fick me mig hem. Har skrivit precis hur jag känt det så hoppas inte jag skrämmer upp nån nu, hehe.
Hoppas ni orkar läsa för det blev rätt långt:)


14 mars, BF+6:

Vaknar på morgonen akutkissnödig. Springer upp och kissar, samtidigt som jag sitter på toa släpper en blodslemmig propp. Allt på en gång typ. Ganska mycket blod var det me, färskt blod. Får lite panik och ringer till förlossningen för att höra om det är normalt me så mkt blod. Och jaa det var det. Under dagen kommer lite slem blandad blod då och då. Har lite molandevärk i magen men känner inget annat.

15 mars, BF+7, 01:10

Vaknar av att jag känner värkar. Små obehagliga som gör lite ont. Ligger kvar i sängen en stund och avaktar så det inte är falskt alarm. Väcker Robin efter 30 minuter och säger att nu är jag säker på att det börjat. Vi klockar de lite och det är ca 6-7 minuter emellan. Så relativt regelbundna från början. Ökar i styrka ganska snabbt. Värkarna känns mest i ryggen bara så Robin går upp och värmer vetekudden åt mig. Det var jätte skönt att ha den tryck mot svanken! Går upp efter en stund och sätter mig i soffan och tvingar Robin att sova. Klockar värkarna me varktimer.se (super bra hjälp!) och tittar på pretty woman:)

04:00

Värkarna kommer me 4 minuters mellan rum och just då tyckte jag de gjorde skiiit ont. Ringer in till förlossningen och rådfrågar om vad man kan göra för att lindra. Varm dusch/bad och två alvedon säger de. De säger även att ja får komma in om ja vill men ja säger rakt -Neej! Jag vill vara hemma in i det sista. Prov duschar en stund och det är skönt men jäkligt obekvämt att stå upp me värkar. Tar två alvedon och värmer vetekudden ist. Vetekudden var guldvärd kan ja tala om! Alvedonen vette sjutton om den hjälpte nått...

06:00

Väcker Robin (undrar hur han fick roa att sova igentligen?). Han flyger upp ur sängen och undrar om det är dax att åka in nu. Värkarna är det fortfarande 4 minuter emellan. Jag får en liten gråt-attack för att allt känns så drygt just då. De kommer ju inte tätare nångång!

07:30

Nu gör värkarna fööör ont tycker ja och jag vill åka in. Ringer till förlossningen i bilen och säger att vi är på väg nu. Åka bil me värkar var ingen hitt kan ja tala om! Speciellt på kullerstenarna, huvva! Sen att det var rusningstrafik och cyklister till en föbannelse var inte heller kul.

8:00

Blir undersökt på förlossningen. Öppen 4 centimeter och bra värkarbete säger de. Du får stanna, Tack säger ja:) De kopplar även på TENS-appart på mig och det var himla skönt att använda den (skulle ju ha hyrt en men fick ju lixom aldrig tummen ur...). Vi får ett förlossningsrum direkt och jag får svida om till den ur sexiga sjukhus rocken och gigantiska trosor. Men ack så bekvämt det var:)

9:30

Värkarna ökar i styrka hela tiden och barnmorskan tycker ja ska prova lustgasen. Först blir ja jätte illamående av den men sen när man lärde sig andas rätt eller framför allt lära sig att sluta andas innan värken var slut så fick ja den att funka. Här får jag även in en boll och ett gåbord. Bollen är bäst tycker ja. Sitter och gungar och lutar mig mot sängen eller mot Robin.

12:00

Här börjar förlossningen bli som jobbigast. Värkarna gör skiiit ont men jag öppnar mig förlångsamt tycker de. Klockan 12 hade jag bara öppnat mig till 6 centimeter. Värkarna satt bara i ryggen på mig under hela förlossningen. Kändes seriöst att den skulle gå av! De råder mig att ta EDA. Och det vill ja gärna göra. Narkosläkarn kom och stack mig 3 gånger utan att lyckas komma mellan mina kotor. De säger att tyvärr nu vill vi inte sticka dig mer och de tror inte att de kommer lyckas ändå om de fortsätter. Allt känns hopplöst nu för jag hade så gärna velat haft den där bedövningen då ryggen tog nästan kol på mig. Får ett litet nervsammanbrott där och barnmorskorna försöker stötta mig genom att du klarar det här ändå, du är byggd för det här och bla bla bla. Ja visst ja är byggd för att föda men det var ju smärtan i ryggen ja inte stod ut me! TENS-apparten kopplar ja även bort här för den ger ingen värkan längre.

13:15

Här provar de att sätta en Paracervikalblockad på mig. Man sticker och bedövar me en gogantiskt spruta runt livmodertappen. Den kunde tydligen även ge lindring för ryggen säger de. Jo men tackar ja... Nej det funka bara på de första två värkarna sen försvann den... De provar sätta den igen utan resultat. Även fast de stack i en värk så gjorde den stans ont! Seriöst så var nålen 15 cm lång! Robin har även bekräftat att den var så lång me nu efteråt. Den ska jag ALDRIG mera ta (om ja nu får för mig att föda igen). Efter den misslyckade bedövningen tar de även hål på fosterhinnorna för att få lite mera fart på allt. Värkarna kommer ännu tätare efter det och jag tror seriöst att jag ska dö i varje värk.

14:00-16

Strax innan två blire byte av barnmorskor. Jag får två som hette Elin och Carina. Helt underbara var de!
Efter två tiden gick förlossningen me en väldig fart. Jag öppar mig från 6 centimeter till 10 på 1 1/2 timme. Tror att det var mycket för att jag gav mig sjutton på att fixa det här utan bedövning trots allt. Jag stod vid gåbordet  med ett ben på en pall och gungade ett bra tag. Provade även massa olika ställningar i sängen. Tillslut gjorde de så himla ont så jag inte ville röra mig mera. Låg på sida me benet i gynbygeln och lustgasen tryckt mot munnen, det var bäst!
Här sätter de även en kateter på mig för att kunna tappa urin. Jag fick gå på toa flera gånger innan men det kom inget. Var så himla svårt att veta hur man skulle kissa. Man kunde lixom inte släppa efter... Sen att sitta på toa me värkar det går ju fasiken inte. 

16:10-16:36

16:10 jag tydligen krystvärkar (enligt min journal). Enligt mig var det senare men vad vet jag, tid och rum var ju som bortblåsta! Här får de även upp mig på knästående i sängen. Men jag var som spagetti i benen så det funkade inte. La mig på sida igen me benen i bygeln. Började trycka på och här börjar den absolut värsta delen av förlossningen(!!!). Samtidigt som man vill trycka på och gör det för att det går ej att hålla emot så gör det så himla ont när man känner huvudet åka ner. Barnmorskorna peppar hela tiden att de ser huvudet mer och mer för varje krystning. Jag hinner me att krysta 2-3 gånger på varje värk ungefär. Robin berättade nu efteråt att de hade sagt till mig 
-Vi ser att du tror vi ljuger när vi säger att vi ser huvudet. Men vi ser faktiskt huvudet! Tror du oss nu? Då hade jag tydligen svarat -Nej! Och då hade de sagt -Men känn här, här är huvudet. Och då hade jag ryckt bort händerna och svarat -Nej aldrig!
Det där har jag bara ett svagt minne av. haha.

Tillsut säger de att nu är det bara 2 värkar kvar så är han ute. Det var så himla skönt att få hör dom orden kan ja lova! Men de var även de jobbigste värkarna. För när huvudet var halft ute så skulle man hålla tillbaka och andas och sedan skulle hela bebisen ut på nästa värk. Men asså hallå. Ha ett halvt huvud ur sin vagina och hålla tillbaka och komma ihåg att andas det gick ju inte. Det kändes ju som om man skulle sprängas där nere! Jag skrek ist till nästa värk och då kom hela bebis ut. Och vilken befrielse det var! Det är absolut den bästa känslan som jag någonsin har haft! Och det är just den käslan som man vill uppleva igen. Hur bebisen rinner ut ur en och smärtan är som bortblåst. Jag började nog gråta först bara för att det var så himla härlig känsla och sen grät jag ännu mer när man fick upp den blåa lilla varelsen på bröstet. Helt fantastiskt (känner hur ja blir alldeles till mig nu bara när jag skriver, haha) (ja och nu kom tårarna igen, himla hormoner!).
Albin skrek på en gång när han kom ut tydligen men det uppfattade aldrig jag. Så jag sa direkt att nu är det nå fel han skriker ju inte! Sen fick ja upp den blöta lilla ungen på bröstet och han skrek visst:)

När jag hade den lilla ljuvliga ungen där på bröstet så kom moderkakan utoch sedan skulle de se hur det såg ut där nere. Se efter om ja behövde sy eller så. Jag hade fått en bristning tydligen (vet fortfarande inte var?? Vågar inte känna efter) så ett 3 stygn blev det. Ett för att hålla ihop och två skönhetsstygn sa hon:) Innan de skulle sy så sprutade de bedövnings spray och det var som rena elden! Men det gick fort över.

Sen fick ja prova amma en stund och det gick bra. Albin var en naturbegåvning sa de:) Vi fick även in fika brickan ganska fort för jag var vrålhungrig! Hade inte kunna ätit nått på hela dagen för att jag mådde illa hela tiden (men ja spydde aldrig). Super gott var det me cider, varm choklad och smörgås! Sen var det upp och hoppa och gå och duscha, kissa. Ducsha var så himla skönt! Stod bra länge och bara höll ducken mot kroppen. Konstigt nog så frös jag ganska mycket under förlossningen så värmen var så skön!

Vid 20 så fick vi komma upp på BB och mysa som den lilla familj som vi nu var:)
Där stannade vi även till halv fem dagen efter. Men det var faktiskt jätte skönt. Även fast min amning kom igång på engång så var det skönt att ha några att rådfråga hela tiden. Sen som blödde man ju så himla mycket oxå direkt efter så skönt att man kunde bloda ner sängen där och ha sjukhuskläder på sig:) Blödningen avtog relativt snabbt ändå. Nu är det nästan ingenting längre.


(jag har valt att inte ha me nå bilder för de vill ja ha privat)